Ibland...

...undrar jag varför livet ska vara så svårt för? Varför dör människor? Bra människor som egentligen borde få leva och vara de underbara människor de är?

Så var det med min storebror.
Jag saknar honom varje dag, tänker på honom och längtar efter honom.
Ingen kan någonsin förstå som inte varit i samma sits.

Han hade det vitaste, största och charmigaste leende jag någonsin sett. Hans skratt skar igenom allt oväsen du kan tänka dig.
Han hade glimten i ögat, var påhittig som få och en jäkel på vattenskidor, skidor och skateboard. Han hade inga spärrar, skulle prova allt och var på så sätt den personen som gav mig skinn på näsan och modet att våga prova saker.

Gradvis kröp han in i sig själv.... något som var medfött sas det. Många gånger längtade jag efter min vanliga storebror, den han var egentligen. Lika många gånger blev jag besviken för han kom inte...
Från att ha varit en beskyddande storebror till att inte bry sig alls ju längre åren gick....

En del säger att det var egoistiskt gjort av honom. En del säger att de förstår.
De som säger att han var egoistisk som tog sitt liv den där stormiga natten 1a februari 2008 kände inte honom, vet inte hur han led. Jag förstod honom då och jag förstår honom fortfarande. Han behövde inte leva för min skull eller för någon annan. Man lever för sin egen skull.... vem är jag att säga att någon annan ska leva bara för att jag vill det om den inte vill det själv?

Visst är jag ensam kvar, visst är jag ledsen ofta och visst sörjer jag att han inte kommer att lära känna mina framtida barn, ringa och vara stolt över att det gått bra på vattenskidorna eller att jag fått nytt jobb. Jag skulle offra min högra arm för att få visa honom min nya bil till exempel. Som lillasyster var hans godkännande, hans uppmuntran och hans gillande viktigt.
Det är det fortfarande..... skillnaden är nu att jag får intala mig själv att han skulle gilla min nya pojkvän, tycka att min bil är fräck eller att jag är söt när jag gjort mig iordning för att gå ut.
Ibland lyckas jag inte med det, ibland behöver jag någon annans gillande dubbelt upp istället.

Det är nog därför jag är en så dålig flickvän, kompis, arbetskamrat eller medmänniska. Jag behöver en bekräftelse som jag aldrig kommer att kunna få. Han lever inte längre.

Mamma och pappa sörjer sin son, jag min storebror. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra? Mamma hade sin man att prata när han gick bort, pappa sin fru. Jag hade mina vänner som inte alltid orkade lyssna. Jag ville inte lämpa över mina problem på dem.... några har kommit mig närmare, ni vet vilka ni är, andra har visat att de tyckt det varit för jobbigt att finnas vid min sida.

Det jobbiga är att hela tiden behöva vara glad för att det är obekvämt för andra när jag är ledsen. Många gånger behöver jag bara en famn att krypa upp i, någon som stryker mig över håret och säger att allt kommer bli bra. Många gånger är den famnen lite för långt bort....

Jag tycker det är jobbigt att träffa pappas frus alla barn samlade.... jag blir påmind om att förr i tiden så var han också med, vi var sex stycken istället för fem..... de andra har sina syskon kvar, kan glädjas åt syskonbarn som dimper ner och bröllop. Jag är ensam hur mycket de än säger att jag är en del av familjen.... Pappa säger att det är många som inte har några syskon... men det är skillnad i att aldrig ha haft och att ha haft till 27års ålder och sen inte längre ha..

Många situationer i livet påminner om den natten, dagarna och veckorna efter. Många gånger får jag samma känsla som då och känslan är svår att hindra.

Jag svarar ALLTID när någon ringer på natten och jag vaknar, tänk om jag gör om samma misstag som den natten? Jag blir hysteriskt orolig om någon inte svarar när jag ringer och jag vet att personen i fråga är ute på natten. I början hade jag svårt när pappa ringde mig för det var han som lämnade beskedet när jag stod på jobbet.

Mamma bodde som sig bör vintertid i Thailand vid tillfället. Jag fick sätta mig på skype, ringa mamma och berätta. Hon svarade lika glatt som vanligt och sen frågade hon hur det var hemma...... hur talar man om för sin mamma att hennes son har hängt sig och att allt jag vill är att hon ska komma hem och krama om mig? Jag kan aldrig sätta mig in i hur det måste känts för henne att sitta maktlös på andra sidan jordklotet. Tack god gud för SOS i Köpenhamn som ordnade biljetter hem tre dagar senare.

Jag var i sådan chock så morgonen därpå klädde jag på mig och gick till jobbet. Hela avdelningen skulle jobba över på en lördag och rensa ut lite gamla arkiv. Jag var nog inte till någon större hjälp. Jag flyttade mest runt saker (kanske inte så stor skillnad från min vanliga städning men ändå!) Jag gick som i en bubbla mest hela tiden. Vi rensade ur hans lägenhet och slängde hans kläder. Jag sparade på hans favorittröja som jag har på mig när jag saknar honom, tyvärr luktar den inte han längre :(

Två dagar efter begravningen åkte mamma tillbaka till thailand. Jag gjorde allt som stod i min makt (och vad jag orkade) för att få bli sjukskriven och kunna åka ner, Kunna få pusta ut och kunna få komma bort. Det gick inte. Istället var jag tvungen att jobba... jag hade då världens mest förstående chef. Jag fick komma och gå som jag ville, det var nog räddningen....


Dags att klistra på leendet och gå på söndagsmiddag hos mor.

// L

ps. Förlåt för att jag är så jävla kass ibland.