önskar jag att jag hade storebror här.
Det känns konstigt att inte kunna ringa till honom, att inte kunna skojbråka eller känna mig som lillasyster.
Ibland vaknar man med ett stort tomrum i magen.... man vet direkt att något saknas.
Jag försöker hålla god min..... jag försöker umgås med vänner, gå ut, jobba, träna och leva ett normalt liv. När allt rullar på som det ska går det för det mesta väldigt bra. Jag skrattar, kan glädjas åt att våren är på väg, längta till vattenskidsäsongen och faktiskt tycka att saker och ting är roligt. Men när något går emot mig, när någon gör mig ledsen eller jag är trött så rasar det... Då orkar jag inte hålla emot.
Jag håller hårt i de människor som betyder/ har betytt något för mig för jag är livrädd att förlora dem. Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit med om samma sak..... jag vet inte hur jag ska klä känslorna i ord utan att det blir fel. Utan att jag sårar någon...
Många kompisar säger att jag är stark.... alltid glad.... alltid finns där om det är något.... ibland undrar jag vad det är för bild de ser.... och vart många av dem är när jag verkligen behöver dem. Det var ett fåtal som fanns kvar när Robert dog. De allra flesta blev jag besvikna på...tyvärr. Vänner jag trodde skulle stå vid min sida hörde knappt av sig..... ett sms på sin höjd....
Det var många som hörde av sig......... precis efter det hänt. Vad folk inte förstår är att det är då chocken gör det omöjligt att rent logiskt förstå vad det är som hänt.... det är först ett par månader senare som man verkligen förstår och det är då om någonsin man behöver vänner..... men då verkade alla ha glömt att det hänt... Men hur ska jag någonsin kunna glömma ?
Jag ber inte att folk ska sluta leva, att de jämt ska dalta med mig eller att de ska särbehandla mig..... jag önskar bara att folk ibland ska försöka ha lite förståelse..... jag är inte alltid den glad lilla Lindan som alltid finns där...... många kvällar är jag en ledsen liten Linda som försöker leva....
Folk säger att de förstår..... SÅ FAN HELLER att de gör..... det finns ingen som kan förstå om de inte varit med om det själva...inte ens mina föräldrar förstår... vi delar inte samma sorg.... jag har förlorat min storebror, de sin son. Mina plastsyskons sorg är inte heller samma sorg.... för det var MIN storebror. Min Robert. Min idol. Min bråkstake.
Idag är en sån där dag när jag är ledsen, besviken och en liten liten Linda....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar