tisdag 8 september 2009
söndag 9 augusti 2009
Ibland...
...undrar jag varför livet ska vara så svårt för? Varför dör människor? Bra människor som egentligen borde få leva och vara de underbara människor de är?
Så var det med min storebror.
Jag saknar honom varje dag, tänker på honom och längtar efter honom.
Ingen kan någonsin förstå som inte varit i samma sits.
Han hade det vitaste, största och charmigaste leende jag någonsin sett. Hans skratt skar igenom allt oväsen du kan tänka dig.
Han hade glimten i ögat, var påhittig som få och en jäkel på vattenskidor, skidor och skateboard. Han hade inga spärrar, skulle prova allt och var på så sätt den personen som gav mig skinn på näsan och modet att våga prova saker.
Gradvis kröp han in i sig själv.... något som var medfött sas det. Många gånger längtade jag efter min vanliga storebror, den han var egentligen. Lika många gånger blev jag besviken för han kom inte...
Från att ha varit en beskyddande storebror till att inte bry sig alls ju längre åren gick....
En del säger att det var egoistiskt gjort av honom. En del säger att de förstår.
De som säger att han var egoistisk som tog sitt liv den där stormiga natten 1a februari 2008 kände inte honom, vet inte hur han led. Jag förstod honom då och jag förstår honom fortfarande. Han behövde inte leva för min skull eller för någon annan. Man lever för sin egen skull.... vem är jag att säga att någon annan ska leva bara för att jag vill det om den inte vill det själv?
Visst är jag ensam kvar, visst är jag ledsen ofta och visst sörjer jag att han inte kommer att lära känna mina framtida barn, ringa och vara stolt över att det gått bra på vattenskidorna eller att jag fått nytt jobb. Jag skulle offra min högra arm för att få visa honom min nya bil till exempel. Som lillasyster var hans godkännande, hans uppmuntran och hans gillande viktigt.
Det är det fortfarande..... skillnaden är nu att jag får intala mig själv att han skulle gilla min nya pojkvän, tycka att min bil är fräck eller att jag är söt när jag gjort mig iordning för att gå ut.
Ibland lyckas jag inte med det, ibland behöver jag någon annans gillande dubbelt upp istället.
Det är nog därför jag är en så dålig flickvän, kompis, arbetskamrat eller medmänniska. Jag behöver en bekräftelse som jag aldrig kommer att kunna få. Han lever inte längre.
Mamma och pappa sörjer sin son, jag min storebror. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra? Mamma hade sin man att prata när han gick bort, pappa sin fru. Jag hade mina vänner som inte alltid orkade lyssna. Jag ville inte lämpa över mina problem på dem.... några har kommit mig närmare, ni vet vilka ni är, andra har visat att de tyckt det varit för jobbigt att finnas vid min sida.
Det jobbiga är att hela tiden behöva vara glad för att det är obekvämt för andra när jag är ledsen. Många gånger behöver jag bara en famn att krypa upp i, någon som stryker mig över håret och säger att allt kommer bli bra. Många gånger är den famnen lite för långt bort....
Jag tycker det är jobbigt att träffa pappas frus alla barn samlade.... jag blir påmind om att förr i tiden så var han också med, vi var sex stycken istället för fem..... de andra har sina syskon kvar, kan glädjas åt syskonbarn som dimper ner och bröllop. Jag är ensam hur mycket de än säger att jag är en del av familjen.... Pappa säger att det är många som inte har några syskon... men det är skillnad i att aldrig ha haft och att ha haft till 27års ålder och sen inte längre ha..
Många situationer i livet påminner om den natten, dagarna och veckorna efter. Många gånger får jag samma känsla som då och känslan är svår att hindra.
Jag svarar ALLTID när någon ringer på natten och jag vaknar, tänk om jag gör om samma misstag som den natten? Jag blir hysteriskt orolig om någon inte svarar när jag ringer och jag vet att personen i fråga är ute på natten. I början hade jag svårt när pappa ringde mig för det var han som lämnade beskedet när jag stod på jobbet.
Mamma bodde som sig bör vintertid i Thailand vid tillfället. Jag fick sätta mig på skype, ringa mamma och berätta. Hon svarade lika glatt som vanligt och sen frågade hon hur det var hemma...... hur talar man om för sin mamma att hennes son har hängt sig och att allt jag vill är att hon ska komma hem och krama om mig? Jag kan aldrig sätta mig in i hur det måste känts för henne att sitta maktlös på andra sidan jordklotet. Tack god gud för SOS i Köpenhamn som ordnade biljetter hem tre dagar senare.
Jag var i sådan chock så morgonen därpå klädde jag på mig och gick till jobbet. Hela avdelningen skulle jobba över på en lördag och rensa ut lite gamla arkiv. Jag var nog inte till någon större hjälp. Jag flyttade mest runt saker (kanske inte så stor skillnad från min vanliga städning men ändå!) Jag gick som i en bubbla mest hela tiden. Vi rensade ur hans lägenhet och slängde hans kläder. Jag sparade på hans favorittröja som jag har på mig när jag saknar honom, tyvärr luktar den inte han längre :(
Två dagar efter begravningen åkte mamma tillbaka till thailand. Jag gjorde allt som stod i min makt (och vad jag orkade) för att få bli sjukskriven och kunna åka ner, Kunna få pusta ut och kunna få komma bort. Det gick inte. Istället var jag tvungen att jobba... jag hade då världens mest förstående chef. Jag fick komma och gå som jag ville, det var nog räddningen....
Dags att klistra på leendet och gå på söndagsmiddag hos mor.
// L
ps. Förlåt för att jag är så jävla kass ibland.
Så var det med min storebror.
Jag saknar honom varje dag, tänker på honom och längtar efter honom.
Ingen kan någonsin förstå som inte varit i samma sits.
Han hade det vitaste, största och charmigaste leende jag någonsin sett. Hans skratt skar igenom allt oväsen du kan tänka dig.
Han hade glimten i ögat, var påhittig som få och en jäkel på vattenskidor, skidor och skateboard. Han hade inga spärrar, skulle prova allt och var på så sätt den personen som gav mig skinn på näsan och modet att våga prova saker.
Gradvis kröp han in i sig själv.... något som var medfött sas det. Många gånger längtade jag efter min vanliga storebror, den han var egentligen. Lika många gånger blev jag besviken för han kom inte...
Från att ha varit en beskyddande storebror till att inte bry sig alls ju längre åren gick....
En del säger att det var egoistiskt gjort av honom. En del säger att de förstår.
De som säger att han var egoistisk som tog sitt liv den där stormiga natten 1a februari 2008 kände inte honom, vet inte hur han led. Jag förstod honom då och jag förstår honom fortfarande. Han behövde inte leva för min skull eller för någon annan. Man lever för sin egen skull.... vem är jag att säga att någon annan ska leva bara för att jag vill det om den inte vill det själv?
Visst är jag ensam kvar, visst är jag ledsen ofta och visst sörjer jag att han inte kommer att lära känna mina framtida barn, ringa och vara stolt över att det gått bra på vattenskidorna eller att jag fått nytt jobb. Jag skulle offra min högra arm för att få visa honom min nya bil till exempel. Som lillasyster var hans godkännande, hans uppmuntran och hans gillande viktigt.
Det är det fortfarande..... skillnaden är nu att jag får intala mig själv att han skulle gilla min nya pojkvän, tycka att min bil är fräck eller att jag är söt när jag gjort mig iordning för att gå ut.
Ibland lyckas jag inte med det, ibland behöver jag någon annans gillande dubbelt upp istället.
Det är nog därför jag är en så dålig flickvän, kompis, arbetskamrat eller medmänniska. Jag behöver en bekräftelse som jag aldrig kommer att kunna få. Han lever inte längre.
Mamma och pappa sörjer sin son, jag min storebror. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra? Mamma hade sin man att prata när han gick bort, pappa sin fru. Jag hade mina vänner som inte alltid orkade lyssna. Jag ville inte lämpa över mina problem på dem.... några har kommit mig närmare, ni vet vilka ni är, andra har visat att de tyckt det varit för jobbigt att finnas vid min sida.
Det jobbiga är att hela tiden behöva vara glad för att det är obekvämt för andra när jag är ledsen. Många gånger behöver jag bara en famn att krypa upp i, någon som stryker mig över håret och säger att allt kommer bli bra. Många gånger är den famnen lite för långt bort....
Jag tycker det är jobbigt att träffa pappas frus alla barn samlade.... jag blir påmind om att förr i tiden så var han också med, vi var sex stycken istället för fem..... de andra har sina syskon kvar, kan glädjas åt syskonbarn som dimper ner och bröllop. Jag är ensam hur mycket de än säger att jag är en del av familjen.... Pappa säger att det är många som inte har några syskon... men det är skillnad i att aldrig ha haft och att ha haft till 27års ålder och sen inte längre ha..
Många situationer i livet påminner om den natten, dagarna och veckorna efter. Många gånger får jag samma känsla som då och känslan är svår att hindra.
Jag svarar ALLTID när någon ringer på natten och jag vaknar, tänk om jag gör om samma misstag som den natten? Jag blir hysteriskt orolig om någon inte svarar när jag ringer och jag vet att personen i fråga är ute på natten. I början hade jag svårt när pappa ringde mig för det var han som lämnade beskedet när jag stod på jobbet.
Mamma bodde som sig bör vintertid i Thailand vid tillfället. Jag fick sätta mig på skype, ringa mamma och berätta. Hon svarade lika glatt som vanligt och sen frågade hon hur det var hemma...... hur talar man om för sin mamma att hennes son har hängt sig och att allt jag vill är att hon ska komma hem och krama om mig? Jag kan aldrig sätta mig in i hur det måste känts för henne att sitta maktlös på andra sidan jordklotet. Tack god gud för SOS i Köpenhamn som ordnade biljetter hem tre dagar senare.
Jag var i sådan chock så morgonen därpå klädde jag på mig och gick till jobbet. Hela avdelningen skulle jobba över på en lördag och rensa ut lite gamla arkiv. Jag var nog inte till någon större hjälp. Jag flyttade mest runt saker (kanske inte så stor skillnad från min vanliga städning men ändå!) Jag gick som i en bubbla mest hela tiden. Vi rensade ur hans lägenhet och slängde hans kläder. Jag sparade på hans favorittröja som jag har på mig när jag saknar honom, tyvärr luktar den inte han längre :(
Två dagar efter begravningen åkte mamma tillbaka till thailand. Jag gjorde allt som stod i min makt (och vad jag orkade) för att få bli sjukskriven och kunna åka ner, Kunna få pusta ut och kunna få komma bort. Det gick inte. Istället var jag tvungen att jobba... jag hade då världens mest förstående chef. Jag fick komma och gå som jag ville, det var nog räddningen....
Dags att klistra på leendet och gå på söndagsmiddag hos mor.
// L
ps. Förlåt för att jag är så jävla kass ibland.
måndag 16 mars 2009
Vissa dagar...
önskar jag att jag hade storebror här.
Det känns konstigt att inte kunna ringa till honom, att inte kunna skojbråka eller känna mig som lillasyster.
Ibland vaknar man med ett stort tomrum i magen.... man vet direkt att något saknas.
Jag försöker hålla god min..... jag försöker umgås med vänner, gå ut, jobba, träna och leva ett normalt liv. När allt rullar på som det ska går det för det mesta väldigt bra. Jag skrattar, kan glädjas åt att våren är på väg, längta till vattenskidsäsongen och faktiskt tycka att saker och ting är roligt. Men när något går emot mig, när någon gör mig ledsen eller jag är trött så rasar det... Då orkar jag inte hålla emot.
Jag håller hårt i de människor som betyder/ har betytt något för mig för jag är livrädd att förlora dem. Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit med om samma sak..... jag vet inte hur jag ska klä känslorna i ord utan att det blir fel. Utan att jag sårar någon...
Många kompisar säger att jag är stark.... alltid glad.... alltid finns där om det är något.... ibland undrar jag vad det är för bild de ser.... och vart många av dem är när jag verkligen behöver dem. Det var ett fåtal som fanns kvar när Robert dog. De allra flesta blev jag besvikna på...tyvärr. Vänner jag trodde skulle stå vid min sida hörde knappt av sig..... ett sms på sin höjd....
Det var många som hörde av sig......... precis efter det hänt. Vad folk inte förstår är att det är då chocken gör det omöjligt att rent logiskt förstå vad det är som hänt.... det är först ett par månader senare som man verkligen förstår och det är då om någonsin man behöver vänner..... men då verkade alla ha glömt att det hänt... Men hur ska jag någonsin kunna glömma ?
Jag ber inte att folk ska sluta leva, att de jämt ska dalta med mig eller att de ska särbehandla mig..... jag önskar bara att folk ibland ska försöka ha lite förståelse..... jag är inte alltid den glad lilla Lindan som alltid finns där...... många kvällar är jag en ledsen liten Linda som försöker leva....
Folk säger att de förstår..... SÅ FAN HELLER att de gör..... det finns ingen som kan förstå om de inte varit med om det själva...inte ens mina föräldrar förstår... vi delar inte samma sorg.... jag har förlorat min storebror, de sin son. Mina plastsyskons sorg är inte heller samma sorg.... för det var MIN storebror. Min Robert. Min idol. Min bråkstake.
Idag är en sån där dag när jag är ledsen, besviken och en liten liten Linda....
Det känns konstigt att inte kunna ringa till honom, att inte kunna skojbråka eller känna mig som lillasyster.
Ibland vaknar man med ett stort tomrum i magen.... man vet direkt att något saknas.
Jag försöker hålla god min..... jag försöker umgås med vänner, gå ut, jobba, träna och leva ett normalt liv. När allt rullar på som det ska går det för det mesta väldigt bra. Jag skrattar, kan glädjas åt att våren är på väg, längta till vattenskidsäsongen och faktiskt tycka att saker och ting är roligt. Men när något går emot mig, när någon gör mig ledsen eller jag är trött så rasar det... Då orkar jag inte hålla emot.
Jag håller hårt i de människor som betyder/ har betytt något för mig för jag är livrädd att förlora dem. Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit med om samma sak..... jag vet inte hur jag ska klä känslorna i ord utan att det blir fel. Utan att jag sårar någon...
Många kompisar säger att jag är stark.... alltid glad.... alltid finns där om det är något.... ibland undrar jag vad det är för bild de ser.... och vart många av dem är när jag verkligen behöver dem. Det var ett fåtal som fanns kvar när Robert dog. De allra flesta blev jag besvikna på...tyvärr. Vänner jag trodde skulle stå vid min sida hörde knappt av sig..... ett sms på sin höjd....
Det var många som hörde av sig......... precis efter det hänt. Vad folk inte förstår är att det är då chocken gör det omöjligt att rent logiskt förstå vad det är som hänt.... det är först ett par månader senare som man verkligen förstår och det är då om någonsin man behöver vänner..... men då verkade alla ha glömt att det hänt... Men hur ska jag någonsin kunna glömma ?
Jag ber inte att folk ska sluta leva, att de jämt ska dalta med mig eller att de ska särbehandla mig..... jag önskar bara att folk ibland ska försöka ha lite förståelse..... jag är inte alltid den glad lilla Lindan som alltid finns där...... många kvällar är jag en ledsen liten Linda som försöker leva....
Folk säger att de förstår..... SÅ FAN HELLER att de gör..... det finns ingen som kan förstå om de inte varit med om det själva...inte ens mina föräldrar förstår... vi delar inte samma sorg.... jag har förlorat min storebror, de sin son. Mina plastsyskons sorg är inte heller samma sorg.... för det var MIN storebror. Min Robert. Min idol. Min bråkstake.
Idag är en sån där dag när jag är ledsen, besviken och en liten liten Linda....
tisdag 27 januari 2009
Ett år, tolv månader, trehundrasextiofem dagar....
Snart snart snart..... fy.
Det har väldigt snart gått ett år sedan min älskade bror stor lämnade mig.... familjen har klarat sig bra.... det har varit stunder dp jag valt att inte svara i telefon när folk ringt, valt att inte följa med ut, valt att sätta mig själv främst.
Min stora räddning det första året har varit vattenskidorna. Att varje dag efter jobbet åka till klubben och umgås med vänner, skratta och träna har gjort att jag klarat mig relativt bra. Ibland känns det som att jag klarat mig FÖR bra.... får dåligt samvete över att jag inte är ledsnare eller sörjer honom mer än vad jag gjort. :/ Samtidigt vet jag att han velat att jag mår bra och är glad.... lite allmänt kluvet det där.
Första julen utan bror var tuff.... nästan hela familjen var i Idre för att försöka skingra tankarna. Det var dock tufft när mina plastsyskon hade nästan alla syskonen samlade. Då kändes det ensamt. De är klart mina syskon.... men ändå inte. Har inte vuxit upp med dem och delar inte gener... Samtidigt satt mamma i Thailand och var jätteledsen för att jag inte var där.... tänk om man kunnat klona sig? Men vem har sagt att julen ska vara lätt?
Nyår var inte mkt bättre den... funderade på vad jag hade att fira? Varför skulle jag fira när inte Robert fick ett nytt år?
De säger dock att första året är värst.... så 2009 kan ju bara bli bättre!
En låt jag lyssnat mkt på under året.....
// Lillasyster Yster
REASON TO CRY (Takida)
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults and you knew
And you're not coming back
I got a reason to cry
The bottle's empty
The bottle's empty and cold
Just like I've been
Since I heard that you died alone
Finally home now
And I try to accept that you're gone
Wish I could have
Been there for you all along
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe
Yeah you failed somehow
But I know that you tried
And you're not coming back
I got a reason to cry
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults, you knew
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe, yeah
It's all that I want
It's all that I need
Please begin to breathe
All I want
All I need
Yeah yeah ...
Det har väldigt snart gått ett år sedan min älskade bror stor lämnade mig.... familjen har klarat sig bra.... det har varit stunder dp jag valt att inte svara i telefon när folk ringt, valt att inte följa med ut, valt att sätta mig själv främst.
Min stora räddning det första året har varit vattenskidorna. Att varje dag efter jobbet åka till klubben och umgås med vänner, skratta och träna har gjort att jag klarat mig relativt bra. Ibland känns det som att jag klarat mig FÖR bra.... får dåligt samvete över att jag inte är ledsnare eller sörjer honom mer än vad jag gjort. :/ Samtidigt vet jag att han velat att jag mår bra och är glad.... lite allmänt kluvet det där.
Första julen utan bror var tuff.... nästan hela familjen var i Idre för att försöka skingra tankarna. Det var dock tufft när mina plastsyskon hade nästan alla syskonen samlade. Då kändes det ensamt. De är klart mina syskon.... men ändå inte. Har inte vuxit upp med dem och delar inte gener... Samtidigt satt mamma i Thailand och var jätteledsen för att jag inte var där.... tänk om man kunnat klona sig? Men vem har sagt att julen ska vara lätt?
Nyår var inte mkt bättre den... funderade på vad jag hade att fira? Varför skulle jag fira när inte Robert fick ett nytt år?
De säger dock att första året är värst.... så 2009 kan ju bara bli bättre!
En låt jag lyssnat mkt på under året.....
// Lillasyster Yster
REASON TO CRY (Takida)
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults and you knew
And you're not coming back
I got a reason to cry
The bottle's empty
The bottle's empty and cold
Just like I've been
Since I heard that you died alone
Finally home now
And I try to accept that you're gone
Wish I could have
Been there for you all along
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe
Yeah you failed somehow
But I know that you tried
And you're not coming back
I got a reason to cry
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults, you knew
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe, yeah
It's all that I want
It's all that I need
Please begin to breathe
All I want
All I need
Yeah yeah ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)