..känns det ibland. Framförallt när jag saknar Robert som mest och kramar hans favorittröja.... Lukten av honom är borta.... och det är först nu man inser att han aldrig kommer tillbaka. Jag har hela tiden VETAT att han inte finns kvar.... men ett halvår senare så FÖRSTÅR jag det.
Jag försöker verkligen att vara glad. Se de ljusa sakerna med livet. Tänka att jag har det nog rätt bra ändå. Jag väljer mina vänner med omsorg, pratar med dem, är glad över dem, anförtror mig åt vissa mer än andra och jag försöker vara en god vän tillbaka. Jag vet att jag har en underbar familj som alltid finns där, jag har en fin lägenhet som bara är min. Ändå är det svårt att glädja sig för det känns som att verkligen ALLT går emot mig...
Till er vänner som ser mig gråta, som tycker att jag är sur och vrång ibland, som kanske inte riktigt förstår varför jag bara försvinner hem från krogen då och då, som blir sura när jag inte svarar i telefon på ett par dagar..... förlåt... men just då orkar jag bara inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar