Sorgen...

Satt och tittade runt bland lite olika bloggar... hittade de här tipsen från en mor som mist sin son... stämmer så bra.

Små råd till dig som möter och vill stödja någon i sorg:
• Håll tyst - säg inte att du förstår, för var och en som mist någon nära bär sin egen sorg som ingen annan kan förstå fullt ut. Och säg framförallt inte att den sörjande ska försöka glömma, det vore ju hemskt att göra. Det behövs inga ord för att känna tröst - låna bara ut dina öron och lyssna!
• Häll i - den som sörjer glömmer så lätt bort att äta och dricka och blir ännu svagare av det. Så bjud gärna på en liten bit mat och något att dricka.
• Håll om - om du visste så viktigt det är för en förtvivlad människa att känna mänsklig värme!
• Håll ut - jag vet att den som sörjer är jobbig för omgivningen! Men försök att hålla ut. Jag lovar att du på sikt kommer att få belöning för ditt tålamod!


Många verkar tro att sorgen försvinner, att den går över och man är glad igen. Jag har börjat le igen, ett äkta leende och mitt skratt kommer numer från magen. Det har varit en lång väg dit och många gånger slängs man tillbaka. Jag tänker på Robert flera gånger om dagen och jag är inte långt från tårar. Jag har fått en distans till hans död men bara för det betyder det inte att jag inte varje dag saknar honom och önskar att han vore här.

Det är svårt för andra människor att förstå vad man går igenom, jag begär inte det... det enda jag begär är att människor ska inse att bara för att jag ler så gråter jag inte inombords...

/ L