sToReBrOr...

Jag vill bara ställa mig och skrika.... springa ut i regnet.... vända huvudet mot himlen och bara skrika. Skrika ut all den smärta som finns i mitt bröst... kommer den någonsin försvinna?

Att vakna varje morgon är som att gång på gång bli slagen i ansiktet med en stekpanna när jag inser hur verkligheten ser ut. Den nya verkligheten. Att gå till jobbet och försöka koncentrerar sig på arbetet känns som att springa i sirap, varför gjorde det aldrig det förr? Att se på tv och kanske till och med skratta åt något.... varför får jag dåligt samvete?

Den första februari fick jag det värsta samtalet i mitt liv. Det var pappa som ringde och berättade att min storebror tagit livet av sig.

Insikten över att jag aldrig mer kommer att få träffa honom, höra hans underbara skratt eller se hans berömda leende gör att världen stannar upp. Tiden står still och jag kippar efter luft. Att gråta har för mig fått en ny innebörd. Att ligga och hulka utan att få luft och med en smärta som skär som tusen knivar har blivit en vardag. Att i nästa sekund torka tårarna och klistra på ett leende för omvärlden är en annan del av min vardag.

Vi hade vår duster, vi hade perioder när vi inte ens pratade med varandra. Trots det känner jag mig mer ensam än någonsin. Jag känner mig övergiven och lämnad. Han var min storebror. Min idol när jag var liten och vän när jag var vuxen. Jag har många gånger varit besviken på honom och undrat varför han valt de vägar han gjort. Har nu i efterhand förstått att de vägar han valt hjälpt honom..... Han kämpade. Han kämpade med demoner som vi andra inte kan föreställa oss..... och nu orkade han inte längre....

Lilla Linda har alltid varit lillasyster. I alla sammanhang har jag varit lillasyster. Jag har känt mig som lillasyster och jag har behandlats som lillasyster. Många kanske säger att jag fortfarande är lillasyster.... men är jag verkligen det? Jag har ju ingen storebror längre. Jag är ju......ingenting? Jag känner mig vilsen....

Jag fick ett sms två dagar innan det hände.... "Älskar dig min kära syster! /Rob"..... jag kommer för alltid ångra att jag aldrig svarade honom..... talade om för honom att trots allt så älskade jag honom också.

Jag sitter och gråter i hans favorittröja..... jag håller den hårt och försöker känna om det finns ngn lukt av honom kvar..... och jag inser.....

.....att jag aldrig mer kommer få träffa honom.....